Världens mest kända föreningsmålning?

En av världens mest kända målningar, kanske den mest kända, som visar en förening i aktion är Rembrandts s.k. ”Nattvakten” från 1642. Läs mer om den i artikeln längst till höger om 1500- och 1600-talets holländska konst.

Rembrandt: "Nattvakten", 1642

Lukasgillet – konstnärernas eget skrå

Lukasgillena var konstnärernas egna skrån i gamla tider. De fungerade i princip som alla andra skrån, d.v.s. de reglerade vilka som fick utöva yrket i staden, lärde upp nya konstnärer genom ett lärlingssystem, utnämnde mästare o.s.v.  De hade också religiös och social funktion för sina medlemmar. Namnet syftar på evangelisten Lukas som enligt traditionen var målare. De första Lukasgillena uppstod i Italien under medeltiden. I början av 1500-talet fanns ett sådant i alla större städer i Europa. Under 1600-talet minskade deras betydelse.

Ideella föreningar i konsten: 1500- och 1600-talets Holland 

Frans Hals och Rembrant

Trots att det är så stort och allmänt förekommande, är det inte ofta som föreningslivet skymtar fram i konsten. Men det finns undantag, som i Holland på 1500- och 1600-talen. Då skapades ett större antal grupporträtt av styrelser och aktiva i föreningar och stiftelser. Detta är så speciellt att konsthistorikerna gett den här typen av målningar sin egen beteckning. De kallas gille- (eller doelen-) stycken.

Köp en andel i ett grupporträtt

Att låta en välrenommerad konstnär måla av styrelsen eller en grupp aktiva var för en tid mycket populärt. Det var dock inte föreningen som betalade, det gjorde de avbildade själva. Man köpte helt enkelt in sig i porträttet. Det kunde bli rätt dyrt, ty man beställde av berömda konstnärer som Rembrandt och Frans Hals.

Frans Hals: Den kvinnliga ledningen för fattighuset för män i Haarlem

Gillestycken

I gamla tider sa man inte förening, utan gille. De fanns flera olika typer, men alla var vad vi idag kallar ideella föreningar. Stycke betyder målning. Gillestycke blir alltså ”föreningsmålning” på nusvenska. Men bland dem finns också sådana som avbildar styrelser för stiftelser, så namnet är litet vilseledande. Att kalla dem doelen-stycken är ännu mer missvisande, eftersom doelen syftar på en mycket speciell typ av föreningar.

Milisen

”Doelen” är holländska för milis, eller som vi säger idag, hemvärnet. Från medeltiden och framåt var det sådana medborgargarden som stod för vakthållningen och ordningen i städerna. De bistod också de reguljära trupperna vid krig. De bar uniform, förde fana och hade militär utrustning, men ingick inte i armén. De var uppdelade i regementen som ofta bar namn efter vilken typ av vapen de bar, t.ex. armborst, långbåge eller hakebössor. Ordet doelen lär betyda skjutbana och kom att syfta på regementes ”föreningshus” där den förutom festsal och annat också hade utrymmen att öva vapenbruk i.

Frans Hals: Officerarnas bankett inom St Adiansmilisen, 1627

Frivilliguppdrag

Milisregementet var ett gille, alltså en förening, och kallades på holländska Schuttersgilde (skyttegille). Att vara aktiv där var ett frivilliguppdrag vid sidan av det ordinarie arbetet. Officerarna utsågs av stadens myndigheter. Såväl de som de meniga måste betala sina egna uniformer och vapen. Därför var det bara välbärgade borgare som hade råd att vara med. Från 1600-talet utvecklades milisregementena allt mer till sociala klubbar.  

”Skyttegillets festbankett”

Milisofficerarna utsågs på tre år. När de var över hölls en stor fest. Då beställde man också ett stort grupporträtt. Det hängdes sedan regementets banketthall. Konstnären Cornelis Anthonisz anses 1533 ha målat ett av de första doelenstyckena med sin Skyttegillets festbankett (Rijksmuseum, Amsterdam).  I Frans Halsmuseet i Haarlem kan man se hela 18 doelenstycken gjorda av bl.a. Frans Hals (5 st), Frans de Grebber (5) och Cornelis van Haarlem (2).

Frans Hals

Frans Hals (död 1666) var själv en föreningsmänniska. Från 1644 var han ordförande för konstnärernas Lukasgille (se notis) i hemstaden Haarlem. Medlem blev han 34 år tidigare. Han var också tidvis medlem av en av stadens två miliser. Som konstnär försörjde han sig huvudsakligen på att måla porträtt och gillestycken. Ett antal av hans mest berömda finns på Frans Hals Museum i Haarlem. Dit hör St. Göransgillets officersbankett (1616 och 1627), Styrelsen för S:t Elisbeth-sjukhuset i Haarlem (1644) och Den kvinnliga ledningen för fattighuset för män i Haarlem (1664).

Rembrandt

Två av Rembrandts mera kända målningar är gillestycken: ”Nattvakten” från 1642 och Företrädarna för Klädesmakarnas gille också kallad ”Staalmesters” från 1662. Bägge finns på Rijksmuseum i Amsterdam.

”Nattvakten” föreställer Frans Banning Cocqs och Willem van Ruytenburchs regemente, vilket också är målningens rätta namn. Det sägs att namnet Nattvakten kom till under den tiden då målningen blivit mörk av gulnad fernissa och smuts. I själva verket utspelar sig scenen på dagen, vilket framkom när målningen ”tvättades” för drygt femtio år sedan.

Rembrandt: "Nattvakten", 1642

Nattvakten beställdes av kapten Banning Cocq och ett antal medlemmar av hans Kloveniers (skyttemilis). De betalade alla hundra guilders var för att vara med. Det är en kolossal målning (363 x 437 cm) som beställdes för att hängas i Kloveniersdoelen (Skyttemilisens hus) i Amsterdam.

”Staalmesters” föreställer ett sammanträde med kvalitetsgranskningskommittéen inom Klädesmakarnas gille i Amsterdam.

Rembrandt: ”Staalmesters” eller Företrädarna för Klädesmakarnas gille, 1662

Vill du veta mer eller se exempel på fler målningar?

• Frans Hals Museum, Haarlem
• Rijksmuseum, Amsterdam