Voluntarius - Ideella Strategier

Föreningskunskap
Blogg

Sociala entreprenörer

 

Begreppet sociala entreprenörer har på sistonne blivit populärt. Detta främst kanske p.g.a. av att några få sådana dykt upp inom näringslivet. Det begreppet står för har dock en lång och omfattande (om ofta okänd historia) inom den ideella sektorn. Det är framförallt inom de ideella organisationerna vi finner de sociala entreprenörerna. På denna sida skriver vi mer om detta och ger några exempel på ideellt entreprenörskap. Här har vi t.ex. Andreas And som var den första sociala entreprenören i Sverige som vi känner till namnet på. Han föddes för 750 år sedan. Ett annat exempel är Henry Dunant, Röda Korsets skapare.

 

Sociala entreprenörer finns främst inom ideella organisationer

 

Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.

Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.

De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.

Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.

Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.

Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.

När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!

Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.

Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.

När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.

I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.

 

Christer Leopold 2009-06-11

 


De flesta sociala entreprenörer är okända, varför?

 

Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.

Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.

Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.

På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant, en på många sätt typisk social entreprenör.


 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gå till Ideella sektorn

henry dunant

Henry Dunant - Röda Korsets skapare

 

För 150 år sedan (den 24 juni, 1859) blev Henry Dunant (1828-1910) vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.

Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.

Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.

Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar, som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.

Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera de frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).

Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.

Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.

Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.

Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.

Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.

Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.

Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.

Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.

Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.

Henry Dunant, som då hade startat rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.

1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.

1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.

 

Christer Leopold 2009-06-17

Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.

Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset

 


Andreas And – en ideell pionjär

 

Det är inte särskilt vanligt att vi från äldre tider känner till namnet på och vet något om svenska grundare av föreningar eller stiftelser. En sådan person var emellertid uppsalabon Andreas And.

 

Andreas And föddes omkring 1250 på Lårsta i Giresta. Han tillhörde den uppländska stormanssläkten Ängel (hans egen vapensköld visade en simmande and) och var kusin med riddaren Birger Petersson till Finsta, som blev Upplandslagens förste lagman och far till Heliga Birgitta. Andreas bror hette Israel Andreasson And, riddare och lagman i Tiundaland. Ätten And dog ut på manssidan med dennes söner.

 

Andreas studerade vid universitetet i Paris och tog magister-examen 1275. Vid hemkomsten blev magister Andreas kanik i Uppsala vid ett kanonikat som Magnus Ladulås stiftade då han valdes till kung 1275.

 

År 1278 utnämndes Andreas And till domprost vid domkyrkan i Uppsala som då höll på att uppföras. 1299 avgick han och ersattes av sin kusin Israel Petersson som dock dog 1302. Från 1302 till sin död var Andreas And åter domprost i Uppsala.

 

När Upplandslagen, som gällde i Uppland, Gästrikland och Finland, utarbetades var Andreas And med i kommittén. Han anses särskilt ha ansvarat för dess kyrkobalk, som sedan blev tongivande i det fortsatta lagstiftningsarbetet i Sverige. Lagen stadfästes 1296 av kung Birger Magnusson.

 

Ett annat offentligt uppdrag Andreas hade var att utreda gränsdragningen mellan Uppland och Sörmland. 1302 till 1317 var han riksråd, d.v.s. rådgivare till kungen.

 

Andreas And dog 13 mars, 1317 och begravdes i Finstakoret i Uppsala domkyrka. Han hade då varit domprost under sju ärkebiskopar.

 

Till det vi vet om Andreas Ands ideella verksamhet hör följande:

  • 1291 grundade Andreas And det första hemmet för svenska studenter i Paris. Det kallades Collegium Uppsalense eller Domus scholarium de Suecia. Det hus han köpte hade plats för 12 studenter och låg på vänstra Seine-stranden, "på andra sidan om lilla bron i kvarteret Ormen". Andreas And styrde själv över denna institution fram till 1313, då han överlämnade den till Uppsala domkapitels vård. Huset såldes på 1350-talet. Det Andreas And skapade i Paris var den första svenska studentnationen.
  • Som domprost lät Andreas And inrätta en domskola i Uppsala. För att eleverna skulle ha någonstans att bo donerade han några byggnader. De låg längs Fyrisån I Uppsala ungefär där Upplandsmuseet och Saluhallen nu finns. Han donerade också några gods för att bekosta undervisningen. Den skola han inrättade utvecklades så småningom till Katedralskolan och delar av donationen kom att ingå i Uppsala universitet när det grundades.
  • I slutet på 1290-talet inledde Andreas And arbetet att skapa det första helgeandshuset i Sverige. Det var också han som utarbetade dess stadgar. Det stod färdigt i Uppsala 1303 (samma år som Heliga Birgitta föddes). Enligt andra källor var det klart 1305. Ett helgeandshus var en välgörenhetsinrättning och fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem i ett. Där vårdade man icke arbetsföra fattiga och sjuka och tog emot hittebarn. Det finansierades genom donationer och insamlingar. "Huvud-byggnaden var 'ett skönt stenhus för mottagande av fattiga och sjuka', men anläggningen kom att utvidgas till en stor institution, som upptog större delen av nuvarande Fyristorg. Den omfattade bl. a även en kyrka och flera andra byggnader som rymde härbärge för vägfarande, samlingsrum mm." (Clarence Nilsson). Helgeandshuset brann ner vid stadsbranden 1702. Tomten gjordes då av branssäkerhetskäl om till torg.
  • De tre ovanstående var stiftelser. Men 1305 tog Andreas And också initiativ till en förening, Helgeandsgillet, och blev dess ordförande. Gillets uppgift var att stödja Helgeandshusets verksamhet - det var helt enkelt en stödförening av den typ som idag kallas vänförening. Som en insamlingsmetod ägde gillet bl a tolv gatubodar i Uppsala. Mest kända och attraktiva var de fyra bodar som låg på ömse sidor av Dombron.

Källor:

Clarence Nilsson (1991), "Domprosten Andreas And - Personen bakom institutionen" i Stiftelsen Andreas Ands Minne 1925-1990. Uppsala: Stiftelsen Andreas Ands Minne.

Gunilla Lindberg (1999), "Vem var Andreas And?" i Andreas Ands Minne - Ett varmt och vänligt hem för gamla. Uppsala: Stiftelsen Andreas Ands Minne.

Artikel om Andreas And på Wikipedia.

 


 

 

 

 

Återvänd till startsidan                          

    

 

Voluntarius - Ideella Strategier.  E-post: Klicka för mail till Voluntarius om annat än föreningsfrågor  

 

©2017 Voluntarius - Ideella Strategier. Alla rättigheter reserverade.